Där intuition och struktur möts.

På akademin, under en lektion, frågade de oss vilken vår föreställningskraft var. Jag svarade: musiken.

Inte för att mitt arbete i dag har direkt med toner att göra, utan för att jag alltid har tänkt genom rytm: fyllnad och tomrum, pauser, upprepningar, kontraster, tystnader.

Det är något som har stannat kvar hos mig. Före bilderna, före orden, finns ofta en atmosfär. En upphängd tid, en spänning, en riktning att följa.

Event Horizon föddes därifrån: det är den första spellistan jag väljer att dela här, men framför allt är det en av spellistorna jag arbetar med. Jag har den i bakgrunden när jag behöver hitta rätt ton för ett projekt.

Det är inte en spellista som är gjord för att fylla tystnaden. Den känns mer som en tröskel: något som följer med i början, när en identitet ännu inte har en tydlig form men redan börjar få en röst.

Vissa låtar öppnar upp ett rum, andra håller kvar det, andra verkar stå stilla ett ögonblick innan de byter riktning. Jag tycker om att arbeta på samma sätt: att lyssna på det som träder fram innan jag bestämmer vad som ska visas.

När jag formger en webbplats söker jag samma typ av rytm. Jag utgår inte från en mall som ska fyllas, utan från en känsla som ska översättas till struktur, bilder, ord och rörelse.

För mig ska ett digitalt projekt förstås vara tydligt, men också kunna lämna ett avtryck. Det ska vägleda utan att förklara för mycket, skapa ordning utan att bli stelt och direkt låta besökaren känna att det finns en tydlig identitet bakom.

Event Horizon fångar det där första rummet väl: ögonblicket när något fortfarande är osynligt, men redan närvarande. Och det är ofta där jag börjar.