Berättelsen
Från Apulien till Emilia-Romagna, från Sverige till Perugia: resan fortsätter
Där allt tog form: en visuell blick som föddes i Sverige och formades längs vägen.
Jag heter Stella, även om mitt födelsenamn är Adina Catucci. Jag kommer från Bari, en stad i södra Italien, och konsten har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Innan det blev ett jobb var det helt enkelt mitt sätt att se på saker: ljuset, platserna, gester, tystnaden och den där subtila spänningen som kan finnas i en bild.
Jag började min resa inom film och pluggade på DAMS, där jag lärde mig att tolka bilder genom rytm, berättande och visuellt språk. Sedan blev fotografi en naturlig förlängning av det seendet. På Konstakademin i Bologna hittade jag min grej med svartvitt fotografi, experimentellt bildskapande och off-camera-tekniker.
Genom åren har mitt arbete handlat mycket om research, utställningar och visuella experiment. Jag var med i Open Tour med ”Handling”, ställde ut ”Life” på Associazione Alauda i Bari och gjorde klart min master i fotografi med en uppsats om alternativa fotografiska processer. Jag var också med i en grupputställning på akademin under en workshop med Mario Cresci och Paola Binante.
Året i Sverige blev en stor vändpunkt för mig, både personligen och professionellt. Att bo där förändrade helt hur jag ser på rum, design och kommunikation. Jag fastnade för den svenska tydligheten: avskalade former, stillsamma kompositioner, funktionell skönhet och tanken att inget ska läggas till om det inte faktiskt fyller en funktion.
Den erfarenheten ledde mig också in på webbdesign. Det var i Sverige jag började bygga sajter och vävde ihop min visuella bakgrund och kärleken till fotografi med ett mer minimalt och strukturerat tänk kring digitala rum. Det som började som en nyfikenhet blev en helt ny riktning: att skapa digital närvaro som känns ren, elegant och genomtänkt.
Idag bor jag i Perugia (Italien) och arbetar på distans, i gränslandet mellan fotografi och webbdesign. Jag skapar digitala rum präglade av en lågmäld, avskalad lyx, där varje visuell och teknisk detalj är utformad för att stärka varumärkets identitet.
Något lite mer personligt.
Jag studerar svenska regelbundet eftersom Sverige lämnade mig med ett annat sätt att se på saker. Det är inte bara ett språk: det är en form av kommunikation som känns mer direkt, enklare och ofta tystare. Ett sätt att ta bort det överflödiga och lämna plats åt det som verkligen betyder något.
Perugia tar mig tillbaka till en äldre och mer skiktad form av skönhet. Det är en vertikal stad, byggd av sten, skugga, plötsliga uppförsbackar och ljus som långsamt förändras över murarna. Den är inte en högljudd närvaro: den är en bakgrundsrytm, ett diskret hjärta som fortsätter att slå.
Jag tycker väldigt mycket om katter. Jag gillar dem eftersom de är självständiga, eleganta utan att försöka för mycket och lagom envisa. Kanske känner jag igen mig lite i den balansen mellan avstånd och närvaro.
Jag har tittat på anime i många år, och jag dras särskilt till dem som kan bygga en stark stämning med bara några få element: ett ljus, en paus, en bild, en minimal gest. Allt behöver inte förklaras. Ibland räcker det att låta en bild stanna kvar.
Kaffe är fortfarande en liten daglig ritual, även när det mystiskt bestämmer sig för att göra mig sömnig. I slutändan tycker jag om saker med karaktär, särskilt när de fungerar på sitt eget sätt.
PERUGIA
En stad som lever, ett hjärta som slår.