Där allt tog form: en visuell blick som föddes i Sverige och formades längs vägen.
Jag heter Stella, även om mitt födelsenamn är Adina Catucci. Jag kommer från Bari, en stad i södra Italien, och konsten har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Innan det blev ett jobb var det helt enkelt mitt sätt att se på saker: ljuset, platserna, gester, tystnaden och den där subtila spänningen som kan finnas i en bild.
Jag började min resa inom film och pluggade på DAMS, där jag lärde mig att tolka bilder genom rytm, berättande och visuellt språk. Sedan blev fotografi en naturlig förlängning av det seendet. På Konstakademin i Bologna hittade jag min grej med svartvitt fotografi, experimentellt bildskapande och off-camera-tekniker.
Genom åren har mitt arbete handlat mycket om research, utställningar och visuella experiment. Jag var med i Open Tour med ”Handling”, ställde ut ”Life” på Associazione Alauda i Bari och gjorde klart min master i fotografi med en uppsats om alternativa fotografiska processer. Jag var också med i en grupputställning på akademin under en workshop med Mario Cresci och Paola Binante.
Året i Sverige blev en stor vändpunkt för mig, både personligen och professionellt. Att bo där förändrade helt hur jag ser på rum, design och kommunikation. Jag fastnade för den svenska tydligheten: avskalade former, stillsamma kompositioner, funktionell skönhet och tanken att inget ska läggas till om det inte faktiskt fyller en funktion.
Den erfarenheten ledde mig också in på webbdesign. Det var i Sverige jag började bygga sajter och vävde ihop min visuella bakgrund och kärleken till fotografi med ett mer minimalt och strukturerat tänk kring digitala rum. Det som började som en nyfikenhet blev en helt ny riktning: att skapa digital närvaro som känns ren, elegant och genomtänkt.
Idag bor jag i Perugia (Italien) och arbetar på distans, i gränslandet mellan fotografi och webbdesign. Jag skapar digitala rum präglade av en lågmäld, avskalad lyx, där varje visuell och teknisk detalj är utformad för att stärka varumärkets identitet.
Något lite mer personligt.
Jag har pluggat svenska ett tag. Jag började eftersom jag bodde i Sverige, och den tiden förändrade faktiskt också hur jag kommunicerar. Jag gillar att man ofta går rakt på sak där och inte känner behov av att fylla varje tystnad med ord. Jag tror att jag tog med mig lite av det hem.
Perugia är väldigt annorlunda. Här är det backar, sten, smala gränder, skugga och ljus som förändras under dagen. Det är en ganska lugn stad, men inte stillastående. Den har sin egen rytm, och det tog inte lång tid innan jag började tycka väldigt mycket om den.
Och så är det katterna. Jag älskar katter, framför allt för att de är självständiga och har så mycket personlighet. Min katt heter Muffy, från engelskans "muffler", alltså ljuddämpare. När hon spinner låter det faktiskt som om hon har en liten motor någonstans där inne.
Jag har tittat på anime i många år. De som brukar stanna kvar hos mig är de som inte försöker förklara allt och som vågar ta det lugnt. Ibland räcker en enda scen, ett speciellt ljus eller några sekunders tystnad för att skapa mer känsla än en lång dialog.
Och ja, jag dricker ganska mycket kaffe. Det är en av de där små vanorna som jag inte riktigt vill vara utan, även om kaffe ibland, av någon konstig anledning, gör mig trött i stället. Jag har fortfarande inte förstått hur det fungerar.
PERUGIA
I stadens rytm.